Meny Stäng

Mitt hjärta finns med barnen i Kenya. Läs mer >>

Min vistelse här i Kenya börjar närma sig slutet och det är med blandade känslor.

Visst vill jag stanna hos de fina goa barnen och de fantastiska aunties and uncles som är så utmärkta föräldrar och vägledare. Jag vill stanna och fortsätta njuta av allt jag ser som vi har åstadkommit under flertalet år. Barnen har sina sovsalar där de kan sova varmt och tryggt. De möts av leenden varje morgon när de får sin frukost och så mycket mer.
Nu är det jullov och de har sina sysslor, som kanske inte alltid är de roligaste, men de utför sina arbeten för de vet hur viktigt det är att alla bidrar för att det ska bli bra för hela familjen.

Exempel på sysslor är: att ta hand om djuren, korna ska mjölkas 2 gånger varje dag. Fåren, getterna och hönsen ska tas om hand. Det som har varit jätteroligt att se denna gången är de fina grisarna.
Det är något nytt.
Jacinta började med några grisar i sin egen trädgård för att se hur det skulle gå och efter ett tag byggdes plats för dem 
på barnhemmet och fler grisar har det blivit. Detta är väldigt lärorikt för barnen och kan bli bra företagande för dem
 som inte hittar jobb.
 
De hjälper till med matlagningen och ibland har de eget ansvar utan uncle eller auntie. Som idag, det började med en 13-årig kille, Njoro och två tjejer, Ann och Monica ( som egentligen är vuxna ) och efterhand kom en till och en till och alla fann sin roll i köket. Alla tog arbetet på största allvar för blir de inte klara i tid så blir det många personer som får gå hungriga.
 

Många har blivit vuxna

Som vi har gjort i så många år, är det lätt att säga barnen på barnhemmet men sanningen är att det är så många av dem som har blivit vuxna. Extra tydligt blir det när någon av "barnen" kommer med sina bebisar.
 
Denna gången var det Murugi, 21 år, som kom med sin Samuel, 1,5 år. Hon överraskade oss alla. Så roligt att träffa henne! Hon berättade att allt är bra. Hon bor hos en moster sedan hon blev gravid. Hon log mycket och gjorde tappra försök att se glad ut men....i ögonen syntes något annat.
Det kändes tydligt att något inte stämde, en sorg, ett vemod. Jacinta började prata med Murugi på swahili så som bara Jacinta kan. Efter en stund översatte hon till mig. Visst har Murugi haft tryggheten med tak över huvudet  och mat för dagen hos mostern, som har det gott ställt men oj, så illa behandlad hon har varit. Mostern har kallat Murugi väldigt tråkiga saker och behandlat henne mycket nedlåtande.
Det finns en lag i Kenya att pappan till barnet är skyldig att hjälpa till så det ska undersökas.

Hittar alltid lösningar

Samma dag som samtalet skulle Jacinta till sin frisör och detta är Jacinta i ett nötskal; hon jobbar hela tiden oavsett vilken situation, oavsett vem hon möter. Hon bad frisören om hjälp. För motsvarande 300 kronor i månaden ska frisören utbilda Murugi och barnet får följa med! Därefter öppnas en helt ny möjlighet där Murugi har möjlighet att försörja sig och bygga upp en självkänsla.

Självständighetsdag 12 december.

På morgonen, självständighetsdagen, kom jag in i vardagsrummet hos Jacinta och där satt Simon Maina, 17 år och tittade på ett TV-program om Kenyas historia sedan 40-talet, landets väg till självständighet.  Han sa " så bra att vi har många gamla att fråga om vårt lands historia, det är lärorikt att höra dem berätta. Det är bra för oss att veta hur de har kämpat ".  Det värmde mitt hjärta.

Volontärer delar Luciafirande

Elin och en annan volontär bakade lussekatter förra året som uppskattades enormt mycket! Elin var på plats även denna lucia och, tillsammans med sin mamma, bakades det massor med lussekatter. Lilian och Simon som bodde hos Jacinta valde att åka till Phyllis på lucia för att de ville äta de fantastiska lussekatterna. Det har också blivit en tradition att vi går luciatåg. Omsvepta med vita lakan, glitter i håret och ett stearinljus i handen, var vi 5 stycken som sjöng några sånger. Det brukar ju alltid vara kenyanerna som sjunger och dansar för oss så luciafiranden känns lite extra just för att det blir ett tillfälle då vi sjunger några svenska sånger. Mycket uppskattat!

Jag har funderat en del över hur mycket som har förändrats vad gäller hur många ser på våra barn, ser på föräldralösa barn. Under mina första år i Kenya, var det ofta situationer som visade vilka förutfattade meningar folk hade.

När vi startade vår egen grundskola, januari 2006, var det en stor milstolpe i vårt arbete att ge våra barn en bästa tänkbara utbildning eftersom det bevisligen inte förekom i byskolan.
Självklart skulle andra barn få tillgång till vår undervisning mot en avgift.
 

Vi möter många fördomar

Många i närområdet var väldigt tacksamma, äntligen fanns en möjlighet för dem som var fattiga att kunna erbjuda sina barn en mycket bra skola till en ganska låg avgift!  Samtidigt hörde vi att många valde att inte lämna sina barn där för att skolan låg på ett barnhemsområdet och föräldrarna ville inte lämna sina barn med de föräldralösa barnen. Inte en chans. Det var mycket blandade reaktioner. Vad kunde vi göra? Bara en sak! Visa hur bra skolan är och visa hur fantastiska våra barn är!

Våra barn är fantastiska!

I skolans värld förs statestik på allt så att det lätt går att jämföra alla skolors resultat efter varje termin, 3 per år, och en sammanställning görs efter skolårets slut i december. Snabbt kom Phyllis Memorial Academy högt upp i listorna. Folk häpnade faktiskt. Så många gånger vi har blivit anklagade för fusk. Varför det? Ja, av den enkla anledningen att folk trodde inte att föräldralösa barn kan prestera så bra.

Vid något tillfälle krävdes tom att polis skulle närvara vid test. Är det något i Kenya som folk pratar om mer än mat och hälsa så är det utbildning.

Barnen pushas enormt för att prestera bra så att de kommer in på rätt högre utbildning. På senare tid har det kommit fram att många lärare tar emot pengar för att ge elever bra betyg men på nästa skola sitter eleverna och har brister i grundkunskaper och de tror att de ska kunna klara t ex läkarutbildning bara för att det är fint och man kan tjäna mycket pengar...

Trots kontroller har det aldrig kunnat bevisas att det förekommer fusk på vår skola och generellt har vår skola visat mycket bra resultat. Resultaten visas även på individnivå och våra barns namn har flertal gånger varit i toppositioner! Det är så stort att det går knappt att ta in vilka följder det har fått; mångas inställning har förändrats, dels har många accepterat att lämna sina barn hos oss tack vare utbildningens kvalité i första hand.

Det har förändrats!

Dels har jag de senaste åren upplevt mindre och mindre fördomar mot våra barn.

De blir bemötta som vilka andra barn som helst. Bara jag tänker på det blir jag rörd till tårar.
Flera av våra barn har fått stipendier och ytterligare några ska intervjuas nu i december inför att ev få.

Många hjälper till

Idag berättade jag för barnen och de vuxna om Gert och hur han hörde talas om Phyllis när det var nystartat. Tillsammans med dottern Lisa började de skicka pengar som skulle ge frukost till barnen så de inte skulle gå till skolan hungriga och hur enormt mycket han har gjort under alla år på olika sätt.
Jag berättade om att när hans hälsa har sviktat har hans enorma kärlek till barnen hjälpt honom att hitta kraft. 
 
Jag berättade om hur svårt sjuk han var i somras och jag önskade att barnen skulle skriva brev eller rita till honom. Vilken energi som sattes igång! Barnens hjärtan öppnades och de engagerade sig enormt och ville så väl, flera kom och ställde frågor. Flera kom och  kramade mig eftersom de såg att jag hade gjort pauser när jag pratade för att det kom tårar.
De förstod att han betydde mycket för mig och de brydde sig jättemycket.
 
Fantastiska brev och teckningar blev det.

Mycket har hänt

Så så mycket har hänt sedan jag kom till Phyllis Memorial Childrens Home första gången 2003.

Både ekonomiskt så vi har kunnat ta emot fler barn, byggt nya byggnader och och haft råd med yrkesutbildning till de stora barnen ( åh nu sa jag barnen igen, de är ju vuxna ) men, viktigast av allt, de vet idag att de har samma värde som vilken annan människa som helst.

De är inte i första hand en föräldralös person. De är den de själva väljer att bli och de kan gå så långt i livet som de själva väljer att jobba sig fram till. Om de har svårt för en akademisk utbildning så handlar det om att de har mer praktiska talanger - inget annat. Våra barn kan vara med och förändra världen till en bättre och mer kärleksfull plats. För alla. 
 
Sabine ( som kom hem till Sverige före jul )
 

Vill du vara med och stötta barnhemmet?

Alla som arbetar där gör det helt ideelt och allas bidrag gör skillnad och kommer fram.